Katja introducerade mig för Antony and the Johnsons. Hon var förälskad i sångarens röst och vad de hade att säga genom deras musik. Jag förstod henne, och gör fortfarande. Musiken är tragiskt fantastisk och man känner varje känsla som beskrivs. Trots att musiken utsänder förtvivlan finns där ändå hopp någonstans mellan raderna.
För er som inte vet vem de är, lär känna musiken och du är aldrig ensam i ett svidande ögonblick.
Linnea i Idol i fjol gjorde en av Antony and the Johnsons' låtar, Hope there's someone. Hon gjorde den fantastiskt. Tolkningen är alltid fri men för mig handlar låten om rädslan att dö och inte finna ro i det ödet. För mig som alltid varit rädd för döden förstår texten till fullo. Dock är jag inte lika rädd längre, jag kommer ju få träffa Katja, eller? Hon kanske redan har gått vidare till nästa ställe. Antagligen är hon redan där och jag kommer vara ensam igen, in that land in between...
Kärlek
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar